No Country For Old Men

Själva recenserandet här sparkas igång med mina tankar om No Country For Old Men som jag nyligen såg om, den... Den som är så omtalad att allt jag kan tänkas säga oundvikligen blir upprepningar av vad andra sagt. Men inget jag läst om den har riktigt lyckats greppa hur den här filmen ter sig, och det är en av de saker som tilltalar mig mest med den här filmen. Och att jag själv sätter mig ner för att skriva om den betyder inte att jag tror mig kunna bättre än de vars texter jag läst - särskilt inte som jag skulle förstöra mitt favoritelement i filmen om jag lyckades.

Men om jag ska säga något om filmen så är det att dess inramning inte kunde ha varit mycket bättre. Dels när mexikanerna när som helst hittar Brolin i ökennatten, men även när Bardem är tätt inpå honom mitt i ett samhälle eller bara existerar långt bort som en skugga, oavsett omgivning, känns ändå filmens intrig som en bilväg genom öknen; tunn och enslig men ändå tät och nattsvart.

Flertalet gånger har filmen beskrivits som en modern western, vilket jag har full förståelse för, landskapet, stämningen och huvudpersonernas duellerande lånar sig väl till det, medan själva handlingen och hotet mot Llewelyns familj drar mer åt thrillerhållet. Personligen tycker jag att den är för smal för att genrestämplas - åtminstone med någon av de två termerna.

Men vad den är är stora delar av tiden inte lika intressant som vad den gör. Manuset och sammansättningen (och regin) visar en torr tomhet, där tystnaden obönhörligen tornar upp sig till ett ofattbart bergsmassiv, som sedan rasar vilket ögonblick som helst när Javier Bardem hugger efter Brolin. Som kastar sig undan och ändå inte är helt försvarslös, och filmens huvudkonflikt påminner många gånger om en rasande kamp mellan en orm och en björn i den amerikanska vildmarken.

Blandat med andra sidan av myntet, betraktelsen av en gammal tid som ger vika för en ny, yngre och mer hektisk era, framhävt av Tommy Lee Jones och den gamle, gamle mannen som ger Llewelyn en välbehövd skjuts.

Och där blir filmen gripande på två sätt, både ett fysiskt och ett filosofiskt, och det är med intryck av båda man sitter efter filmens slut - fortfarande med ett fast grepp om pulsådern, som när det ger vika greppar desto fastare om ens funderingar över vilken tid vi egentligen lever i. Än mer på bio än annars, men en sådan kompakt upplevelse undrar jag om jag någonsin kommer få igen.