Yes Man

Yes Man marknadsförs med Jim Carrey i bungiesele under en bro, och en trailer med massa roligheter. Det här avskräckte mig ganska hårt, men visade sig på Expressenmanér vara annat än vad det marknadsfördes med.

Dels var jag rädd för Jim Carrey, för han tenderar att vara väldigt mycket spex och väldigt lite innehåll nu för tiden, men också modellen för en komedi med dramatiska ansträngningar, men jag blev nedröstad. Och det är jag ganska glad för.

Modellen är förstås närvarande, men på vägen finns mycket, både konventionellt och okonventionellt, att njuta av. Skådespeleriet är knappast fantastiskt, men är solitt och ger filmen en rätt och lättsam ton, och även dialogen innehåller här och där klyschor, men det är inget som står i vägen för filmens njutbarhet.

Den har ett välbekant tema som ger många glädjekickar i dess tidiga skeden, men sedan kommer relationsproblemen och verkligheten ikapp och filmen får en allvarligare tvist; trots det slutar den inte skämta. Starkaste exemplet är det andra besöket på flygplatsen.

I slutändan är det förstås en film som gör en glad, och vägen dit är kantad av bra och dåliga händelser och repliker/skådespelarinsatser - till exempel av bästa kompisen Peter, fast att känna igen andra kompisen Danny Masterson förtar stämningen lite - och om man går in och förväntar sig en run of the mill-komedi blir man glatt överraskad. Så om ni känner att djupgående problem eller bara verkligheten generellt tränger sig på och man vill se världens möjligheter är det en starkt rekommenderat film, om man däremot är i en stabil livssituation eller letar efter en genomarbetad och väldigt bra filmupplevelse får man vända sig till något tyngre.

Tills nästa gång,

Metal Gear Solid 4

Jag håller precis på att återhämta mig från en av mina mest överväldigande kulturupplevelser någonsin. Det låter förmodligen fånigt att det skulle vara ett spel, och det är det nog. Men förhoppningsvis låter det mindre fånigt om man faktiskt tar en titt på vad det är. Det är Metal Gear Solid 4. Jag och Fredrik G började spela Metal Gear Solid hemma hos honom i lågstadiet, och fem år senare högg jag in på tvåan, och trean här om året. Hos mig har Metal Gear Solid alltså drygt tio år nostalgi på sin sida.

Vilket inte skulle vara värt mycket om inte Metal Gear Solid 4 levererade något alldeles otroligt;

Att skaparen, regissören och producenten (ja, auteuren (jag är inte den första som använder uttrycket)) Hideo Kojima är en filmfantast framgår klart och tydligt. Till exempel i Metal Gear Solid 3, som utspelar sig på 60-talet och där man får höra diskussioner om Bondfilmer, För en handfull dollar och Godzilla, men mindre uppenbart och tusen gånger mer engagerande i Metal Gear Solid 4; många bildkompositioner är väldigt cinematografisk medvetna och utförda. Den skarpsynte noterade Sergio Leone-närbilden i trean innan Snake dyker ner för vattenfallet, men i det fjärde spelet har Kojima implementerat filmens berättartekniker och förmåga att engagera till den milda grad att Metal Gear Solid 4 inte blir något mindre än något som töjer på gränserna för vad vi kallar ett spel.

Tydligast är detta, som Gamespot påpekar, i motorcykelsekvensen, men det finns gott om andra exempel. Till exempel de 25 minuter filmsekvens som föregår denna, där karaktärer och tidigare handling knyts ihop på ett fullständigt oväntat men inte mindre fascinerande sätt. Den fantastiska grafiken och de smidiga (och plötsliga) övergångarna mellan filmsekvens och spel befäster bara Metal Gear Solid 4 som något som lägger sig mellan de båda medierna; en ren, odefinierad och fängslande upplevelse.

Och när två av spelvärldens mest envetna pro- och antagonister gör upp i solnedgången ute till havs, precis som de gjorde ovanpå Metal Gear REX för tio år sedan, medan musiken och hälsomätarnas utseende gång på gång byts ut och går genom hela spelserien, och när ett riktigt lyckat slag ger en egen liten filmsnutt, när kameran flyttar närmare vartefter uppgörelsen fortgår och till sist sätter sig jämsides med kombatanterna ute i bildens kanter och med den rödgula solen och havet mitt emellan, då exploderar varenda uns av Metal Gear Solid-nostalgiker, filmfantast och beundrare av historieberättande över huvud taget inom mig och frestar tårkanalerna med minnen, fascination och den där känslan som inte kan uttryckas i ord.

Hideo Kojima inte bara hänför med en (minst sagt) tät story, en fantastisk grafisk presentation, otrolig musik, fångande skådespeleri, varierande och underhållande spelmoment som blandar det nya med det fyra, sju och tio år gamla och oundvikliga funderingar över krig, informationssamhället och vad de båda gör med oss som människor - han nära på uppfinner ett nytt medium på kuppen.

Åtminstone visar han vad TV-spel är kapabla till, utöver en stunds underhållning att spänna av med. De kan vara lika upplevelsevärda som vilken film som helst, lika djupa i karaktärer och teman som alla böcker man kan föreställa sig och lika hypnotiserande som ett symfoniskt mästerverk, bara någon ger dem chansen.

Användningen av TV-spelformatets möjligheter gör det här till ett nära på allkonstverk som hypnotiserar med spelmässig, filmisk, tematisk och musikalisk kvalitet och en upplevelse jag kommer behöva lång tid för att skaka av mig. Och även efter det kommer jag i bakhuvudet ha dess kontrastering mellan det organiska och det elektroniska, funnen i allt från soldaterna och nanomaskinerna som styr dem till musikens blandning mellan orkestralt och elektroniskt.

Det var allt för mig om den här upplevelsen. Nu behöver jag varva ner med något mer lättillgängligt.

GameSpot Game of the Year 2008

Jag vet att det förmodligen är lite tragiskt att bli sentimental över, men GameSpot har valt sitt bästa spel 2008. Jag visste redan att det var årets bästa Playstation 3-spel (konsolens kontinuerliga underskattning ger den inte mycket konkurrens), men årets spel oavsett konsol var mer än jag vågade hoppas på.

Sentimentaliteten kommer sig av att spelserien är personligt inbäddad i mig sedan elva år tillbaka, och spelet i fråga är Metal Gear Solid 4. Ibland känns det bra synd att vara kvar i förra generationens konsoler.

Om någon (utöver mig) orkar sitta igenom nästan tio minuter om dess vinst finns hela spektaklet här. Nu ska jag iväg och göra te, och sedan spela Civilization IV med Anton.

Tills nästa gång,

God jul

Nu är det jul igen, och det speglas inte bara i filmutbudet i och med premiärer, utan även i mitt eget tittande. Får med stor sannolikhet andra boxen i The Akira Kurosawa Collection, men har även på egen hand inskaffat De 400 slagen och nyligen i (fantastisk) fått en bok om Sergio Leones westernfilmer; och så ligger bland klapparna x paket med måtten 20 x 14 x 2.
Det känns som att jag kommer tillbringa hela juldagen utzonad framför mängder av film; vilket blir en välkommen kontring mot min smygaktiga förkylning. Dessutom har jag en filmdag/kväll med Ellen inbokad på obestämd dag, på menyn står inga mindre än The Dark Knight, Yojimbo och The Truman Show.

Plus att Australia premierar på juldagen, en film jag faktiskt sett fram emot ända sedan den trevliga tjejen från filmkritiken nämnde den inför filmfestivalen (som jag dock missade). Undrar sa flundran om Linnea är intresserad, och om jag dessutom kan få med Entre les Murs innan SF rycker den ur tabellen.


Nu är det förstås så att det finns mer i begreppet kultur än film. I brist på musik att kasta nyheter om handlar det härnäst kort om spel; jag köpte här om dagen lite impulsivt en julklapp till mig själv i form av Resident Evil 4. Delvis framprovocerat av trailers och nyheter om den uppkommande femman och delvis av nostalgiska skäl. Vilket får blomma ut obehindrat när jag sätter mig framför det med Fredd; är det något som för alltid är förknippat med varandra och spel i min barndom så är det Metal Gear Solid, Crash Bandicoot, Resident Evil och Fredrik Gustavsson.

Just nu är min förmåga att hålla mig uppdatera något förlamad av att de spel som kommer är till konsoler jag inte har, men jag tänekr inte dö förrän jag spelat igenom och avslutat Metal Gear Solid 4, och på så vis avsluta vad som började hemma hos Fredrik för elva år sedan.

Nog om det, nu är det jul (igen). Ha en fantastisk julvecka allihopa!

This just in;

Upptäckte just att Tim Burton/Johnny Depp ska gå loss på vita duken igen, den här gången är det Alice i underlandet som gäller.

Premiär är 2010, så ni som är otåliga får bita på naglarna en stund till.

No Country For Old Men

Själva recenserandet här sparkas igång med mina tankar om No Country For Old Men som jag nyligen såg om, den... Den som är så omtalad att allt jag kan tänkas säga oundvikligen blir upprepningar av vad andra sagt. Men inget jag läst om den har riktigt lyckats greppa hur den här filmen ter sig, och det är en av de saker som tilltalar mig mest med den här filmen. Och att jag själv sätter mig ner för att skriva om den betyder inte att jag tror mig kunna bättre än de vars texter jag läst - särskilt inte som jag skulle förstöra mitt favoritelement i filmen om jag lyckades.

Men om jag ska säga något om filmen så är det att dess inramning inte kunde ha varit mycket bättre. Dels när mexikanerna när som helst hittar Brolin i ökennatten, men även när Bardem är tätt inpå honom mitt i ett samhälle eller bara existerar långt bort som en skugga, oavsett omgivning, känns ändå filmens intrig som en bilväg genom öknen; tunn och enslig men ändå tät och nattsvart.

Flertalet gånger har filmen beskrivits som en modern western, vilket jag har full förståelse för, landskapet, stämningen och huvudpersonernas duellerande lånar sig väl till det, medan själva handlingen och hotet mot Llewelyns familj drar mer åt thrillerhållet. Personligen tycker jag att den är för smal för att genrestämplas - åtminstone med någon av de två termerna.

Men vad den är är stora delar av tiden inte lika intressant som vad den gör. Manuset och sammansättningen (och regin) visar en torr tomhet, där tystnaden obönhörligen tornar upp sig till ett ofattbart bergsmassiv, som sedan rasar vilket ögonblick som helst när Javier Bardem hugger efter Brolin. Som kastar sig undan och ändå inte är helt försvarslös, och filmens huvudkonflikt påminner många gånger om en rasande kamp mellan en orm och en björn i den amerikanska vildmarken.

Blandat med andra sidan av myntet, betraktelsen av en gammal tid som ger vika för en ny, yngre och mer hektisk era, framhävt av Tommy Lee Jones och den gamle, gamle mannen som ger Llewelyn en välbehövd skjuts.

Och där blir filmen gripande på två sätt, både ett fysiskt och ett filosofiskt, och det är med intryck av båda man sitter efter filmens slut - fortfarande med ett fast grepp om pulsådern, som när det ger vika greppar desto fastare om ens funderingar över vilken tid vi egentligen lever i. Än mer på bio än annars, men en sådan kompakt upplevelse undrar jag om jag någonsin kommer få igen.

Sektorn!

Har sedan ett tag funderat på att skriva om kultur, dels för att jag blivit mer sugen på det i och med filmkritiken och dels för att jag saknar långa, mysiga utläggningar om en film eller något annat som kan tänkas förtjäna det. DN recenserar helt enkelt inte tillräckligt med film på ordentlig skala.

Och efter veckans kurslitteratur och dagens föreläsning om det är det allt jag tänker säga om det. Jag har blivit lite matt på debatter om kulturkritikens roll för tillfället (dock inget ont om föreläsningen i sig, tack Hynek Pallas för din tid).

Därmed inte sagt något om att vara kritiker. När jag skriver om något jag på sistone tagit mig igenom och bildat en uppfattning om är det rent hobbymässigt.
Jag har ju redan en (dock nyligen rensad) blogg här, men det vore trevligt med en helt dedikerad kulturblogg (därav namnet) så man slipper sålla (för mycket) i personligt dravel (och parenteser) som glider från ämnet.

Och just namnet, för er oinvigda, kommer förstås från oss i Kultursektorn på Täby Enskilda. Dock känns det taskigt att göra anspråk på hela sektorn, så jag nöjer mig med det som hördes när man gick i korridorerna utan de andra två.

Så ja, en tredjedel av sektorn är här för att konsekvent, dumfyndigt och i största möjliga mån intressant granska vad som kommer mig för och saker där omkring, förstås alltid med sektorns credo i bakhuvudet - Inget trams!

Starting now.
Tills nästa gång,