Yes Man marknadsförs med Jim Carrey i bungiesele under en bro, och en trailer med massa roligheter. Det här avskräckte mig ganska hårt, men visade sig på Expressenmanér vara annat än vad det marknadsfördes med.
Dels var jag rädd för Jim Carrey, för han tenderar att vara väldigt mycket spex och väldigt lite innehåll nu för tiden, men också modellen för en komedi med dramatiska ansträngningar, men jag blev nedröstad. Och det är jag ganska glad för.
Modellen är förstås närvarande, men på vägen finns mycket, både konventionellt och okonventionellt, att njuta av. Skådespeleriet är knappast fantastiskt, men är solitt och ger filmen en rätt och lättsam ton, och även dialogen innehåller här och där klyschor, men det är inget som står i vägen för filmens njutbarhet.
Den har ett välbekant tema som ger många glädjekickar i dess tidiga skeden, men sedan kommer relationsproblemen och verkligheten ikapp och filmen får en allvarligare tvist; trots det slutar den inte skämta. Starkaste exemplet är det andra besöket på flygplatsen.
I slutändan är det förstås en film som gör en glad, och vägen dit är kantad av bra och dåliga händelser och repliker/skådespelarinsatser - till exempel av bästa kompisen Peter, fast att känna igen andra kompisen Danny Masterson förtar stämningen lite - och om man går in och förväntar sig en run of the mill-komedi blir man glatt överraskad. Så om ni känner att djupgående problem eller bara verkligheten generellt tränger sig på och man vill se världens möjligheter är det en starkt rekommenderat film, om man däremot är i en stabil livssituation eller letar efter en genomarbetad och väldigt bra filmupplevelse får man vända sig till något tyngre.
Tills nästa gång,
