Jag håller precis på att återhämta mig från en av mina mest överväldigande kulturupplevelser någonsin. Det låter förmodligen fånigt att det skulle vara ett spel, och det är det nog. Men förhoppningsvis låter det mindre fånigt om man faktiskt tar en titt på vad det är. Det är Metal Gear Solid 4. Jag och Fredrik G började spela Metal Gear Solid hemma hos honom i lågstadiet, och fem år senare högg jag in på tvåan, och trean här om året. Hos mig har Metal Gear Solid alltså drygt tio år nostalgi på sin sida.
Vilket inte skulle vara värt mycket om inte Metal Gear Solid 4 levererade något alldeles otroligt;
Att skaparen, regissören och producenten (ja, auteuren (jag är inte den första som använder uttrycket)) Hideo Kojima är en filmfantast framgår klart och tydligt. Till exempel i Metal Gear Solid 3, som utspelar sig på 60-talet och där man får höra diskussioner om Bondfilmer, För en handfull dollar och Godzilla, men mindre uppenbart och tusen gånger mer engagerande i Metal Gear Solid 4; många bildkompositioner är väldigt cinematografisk medvetna och utförda. Den skarpsynte noterade Sergio Leone-närbilden i trean innan Snake dyker ner för vattenfallet, men i det fjärde spelet har Kojima implementerat filmens berättartekniker och förmåga att engagera till den milda grad att Metal Gear Solid 4 inte blir något mindre än något som töjer på gränserna för vad vi kallar ett spel.
Tydligast är detta, som Gamespot påpekar, i motorcykelsekvensen, men det finns gott om andra exempel. Till exempel de 25 minuter filmsekvens som föregår denna, där karaktärer och tidigare handling knyts ihop på ett fullständigt oväntat men inte mindre fascinerande sätt. Den fantastiska grafiken och de smidiga (och plötsliga) övergångarna mellan filmsekvens och spel befäster bara Metal Gear Solid 4 som något som lägger sig mellan de båda medierna; en ren, odefinierad och fängslande upplevelse.
Och när två av spelvärldens mest envetna pro- och antagonister gör upp i solnedgången ute till havs, precis som de gjorde ovanpå Metal Gear REX för tio år sedan, medan musiken och hälsomätarnas utseende gång på gång byts ut och går genom hela spelserien, och när ett riktigt lyckat slag ger en egen liten filmsnutt, när kameran flyttar närmare vartefter uppgörelsen fortgår och till sist sätter sig jämsides med kombatanterna ute i bildens kanter och med den rödgula solen och havet mitt emellan, då exploderar varenda uns av Metal Gear Solid-nostalgiker, filmfantast och beundrare av historieberättande över huvud taget inom mig och frestar tårkanalerna med minnen, fascination och den där känslan som inte kan uttryckas i ord.
Hideo Kojima inte bara hänför med en (minst sagt) tät story, en fantastisk grafisk presentation, otrolig musik, fångande skådespeleri, varierande och underhållande spelmoment som blandar det nya med det fyra, sju och tio år gamla och oundvikliga funderingar över krig, informationssamhället och vad de båda gör med oss som människor - han nära på uppfinner ett nytt medium på kuppen.
Åtminstone visar han vad TV-spel är kapabla till, utöver en stunds underhållning att spänna av med. De kan vara lika upplevelsevärda som vilken film som helst, lika djupa i karaktärer och teman som alla böcker man kan föreställa sig och lika hypnotiserande som ett symfoniskt mästerverk, bara någon ger dem chansen.
Användningen av TV-spelformatets möjligheter gör det här till ett nära på allkonstverk som hypnotiserar med spelmässig, filmisk, tematisk och musikalisk kvalitet och en upplevelse jag kommer behöva lång tid för att skaka av mig. Och även efter det kommer jag i bakhuvudet ha dess kontrastering mellan det organiska och det elektroniska, funnen i allt från soldaterna och nanomaskinerna som styr dem till musikens blandning mellan orkestralt och elektroniskt.
Det var allt för mig om den här upplevelsen. Nu behöver jag varva ner med något mer lättillgängligt.
